Velkommen til barnebokkritikk.no
Hjem Kontakt Om barnebokkritikk.no Bestill nyhetsbrev Ressursside Søk
INNHOLD
Anmeldelser
· Bøker
· Scenekunst
· Diverse
· Fag og forskning

Annet innhold
· Artikler
· Barnebokminne
· Debatt
· God, ikke oversatt
· Likt og ulikt

JASSÅ?!?
I forbindelse med anmeldelsen av Knut Linds bok om Muhammed, gjengir vi her Julius Schnorr von Carolsfelds oppgjør med de kristne «Billedstormerne» fra 1840...


BARNEBOKMINNE
Illustratør Jens Kristensen skriver om:


DESSUTEN ...
* Bestill vårt gratis nyhetsbrev.
*Følg oss på FACEBOOK og TWITTER
* Neste oppdatering kommer 14. november.

   Utskriftsformat  Utskriftsformat     Send til en venn  Send til en venn

Fag og forskning: Årboka 2009

Per Olav Kaldestad og Karin Beate Vold

Årboka. Litteratur for barn og unge 2009

Samlaget (i samarbeid med NBI) 2009




AVSPEGLING AV

STORA FRÅGOR



Av Lotta Olsson, Dagens Nyheters barnekulturredaktør


Sällan har jag varit så avundsjuk på Norge som vid läsningen av Årboka – Litteratur for barn og unge 2009. Att det kan finnas resurser i Norge för att årligen ge ut en så lödig, genomtänkt och belysande skrift över läget i barn- och ungdomslitteraturen! Gång på gång kommer jag på mig själv med att tänka på hur otroligt bra det vore om vi hade en likadan i Sverige – och, förstås, fundera över vilka artiklar vi skulle ha skrivit. Ni norrmän vet inte hur bra ni har det!

I Sverige har vi Svenska barnboksinstitutets årliga Bokprovning, med utgivningsstatistik och analys av hur bokutgivningen förändrats sedan föregående år. Men nog saknar vi i Sverige en sammanfattning av årets stora diskussionsämnen och forskningstankar. Årboka använder sig av en rad olika skribenter, både forskare, kritiker, författare och andra från olika delar av barn- och ungdomslitteraturen. De många olika rösterna ger en sammansatt och nyanserad bild av utvecklingen. Det dubbla perspektivet, att man både speglar forskarnas ämnesområden och samtidens litteraturutgivning, ger också en tydligare bild av vad vår tid anser vara viktigt.

Det är ett genidrag av redaktörerna att lägga Boel Westins biografiska artikel om Tove Jansson först i Årboka: Tove Janssons historia beskriver inte bara det omöjliga i att vara barnboksförfattare. Framför allt synen på barnboken är en hämsko för författarna, med de vuxnas stundtals halvblinda sätt att betrakta barndomen: den ska vara lycklig, något annat vill vi inte tänka på vare sig för egen del eller för våra barns. I Tove Janssons liv ville läsarna därför till varje pris behålla Muminvärlden som en statisk idyll, medan den för Tove Jansson själv var något hon behövde upptäcka, utforska och till sist bryta sig fri från.

Vad är egentligen en bra barnbok?
I Sverige hade vi under förra året en lång diskussion där jag själv var en av kombattanterna, där olika synsätt på barnboken ventilerades. Själv förespråkade jag den gamla romantiska synen, där barnboken ska vara en poetisk/estetisk upplevelse. Mina motståndare ville hellre se barnboken som ett upplysningsprojekt, och skola in barnen i ett mer jämställt tänkande när det gäller genus, demokrati och mångfald.

Den diskussionen har jag burit med mig sedan dess, och jag inser att den är långt svårare och mer mångbottnad än jag begrep medan den pågick. Nina Christensen går i sin artikel i Årboka igenom hur barnboken ska värderas utifrån olika sätt att läsa den. Hon kommer fram till att det estetiska bara är ett av många värderingssätt – därtill har det med tiden blivit det mest svepande sättet att värdera en barnbok. Med en elegant sarkasm, ”En aestetisk börnebog er en god børnebog. Ikke noget staerkt argument”, avfärdar hon alla som aningslöst försvarar konstupplevelsen. Själv ryser jag mer vid tanken på alla ”nyttiga” barnböcker som saknar språklig skönhet, genomtänkt dramaturgi och djupgående psykologisk orientering. Ska man verkligen värdera estetiskt dåliga böcker högre på grund av att de till exempel lär ut något nyttigt?

Men ska man å andra sidan nedvärdera en bok för att den inte är estetiskt fullvärdig, om den har andra kvaliteter? När författaren Atle Hansen skriver sin text ”Den reine overteksten” är han riktigt arg på kritikernas ensidiga bedömningar. Men inte för att kritikerna kräver estetisk verkshöjd, utan tvärtom för att de vill tala om vilka ämnen författarna borde skriva om. För mig som inte har läst hans böcker och inte följer den norska barnboksdebatten är det här det verkligen blixtrar till: vad är det nu för norska ”självutnämnda experter” som har krävt att författarna ska skriva mer om ”indre kjönslippene”?
Svaret kommer två kapitel senare, när kritikern Guri Fjeldberg förklarar varför hon saknar just ungdomsböcker om intimkirurgi. Ungdomars verklighet speglas inte i ungdomsböckerna, tycker hon, och kräver större medvetenhet och kunskap om samtidens ungdomskultur av författarna.

Det är en intressant motsättning. Visst ska författare få skriva vad de vill – men visst är det också ett problem om de vuxna författarna tappat kontakten med den ungdom som förväntas läsa böckerna. Jag hade nästan hellre läst ett samtal mellan Atle Hansen och Guri Fjeldberg än deras enskilda sakframställningar – de hade kunnat komma längre. Atle Hansen kan få ett gratisargument av mig: i Sverige har vi flera författare som skriver om frågor som de snappat upp från ungdomskulturen i dag, och deras böcker blir estetiskt rent katastrofala. Och Guri Fjeldberg kan få ett annat: Hur mycket historisk verklighet står dagens unga ut med att läsa om? Vem skulle acceptera att vuxenlitteraturen nästan alltid handlade om det som hände för en eller flera generationer sedan? Kan vi någon gång acceptera att dagens barn inte längre lever i Astrid Lindgrens Vimmerbymiljöer?

En arena där alla kan mötas
På det här sättet väcker Årboka kanske framför allt mersmak: man önskar att boken var mer omfångsrik. Flera bidrag tar upp stora frågor och hinner knappt börja nosa på dem innan det är dags att sluta. Bokens struktur släpper fram de enskilda rösterna, men motsättningarna får läsaren hitta själv – och de finns ju där, precis som de där påståendena som man kan gräla med artikelförfattaren om i tankarna. Hördu, Atle Hansen, hur kan du säga sånt som ”Finn du noko anna mellom orda og linene, så er det ikkje eg som har komme på det”? Så aningslös kan väl ingen författare vara, så att han inte ser att den egna boken innehåller mycket som han inte har märkt att han har skrivit in?

Eller jo, kanske. Lise Blomquists ”Hva lesern angår – om skriving i vilden sky” kommer direkt efter Atle Hansens artikel och vederlägger alla tankar om att författare skulle ha något annat än sin egen kreativa process i huvudet när de skriver. Det är en romantisk syn på författarskapet, men den kanske är sann? Framför allt är det bra att läsa både Atle Hansen och Lise Blomquist, som båda utgår från extremt individuella ståndpunkter. Här får författarna ge igen, trötta på kritikers angrepp och forskares närgångna granskning.

Växlingen mellan författare, forskare och kritiker är en glädje att läsa för en svensk, som lever i ett land där ingen motsvarande arena finns där alla kan mötas. I Årboka kan Nina Christensen redogöra för barnbokens uppfostrande roll, och författaren Ingelin Rössland kan, några kapitel senare där hon intervjuas av Per Olav Kaldestad, berätta om när förlaget går in och vill ändra i hennes böcker, av uppfostringsskäl.

Lite mer journalistik hade behövts
Det kanske är för att jag är journalist som jag saknar ett mer journalistiskt förhållningssätt i Årboka. Eller för att jag är svensk och hade behövt få veta mer om bakgrunden till vissa artiklar? Undrande läser jag Bente Bing Kleivas och Per Olav Kaldestads kritik av Fam Ekman och förstår inte riktigt vad den kritiken gör i Årboka. Guri Fjeldberg hade åtminstone en chans att argumentera emot Atle Hansens irriterade angrepp.
Statistik- och faktamaterialet i Årboka är gediget och nödvändigt, och artiklarna av forskare, kritiker och författare ger djup och problematisering. Spännvidden är stor, från läsarundersökningar till bortglömda författare eller nya perspektiv på de välkända. Många diskussionsämnen är desamma som i Sverige: hur mycket litteraturen ska spegla verkligheten, hur könsroller skildras, den tilltagande trenden av skratt-böcker, gärna med inslag av analhumor.

Nu och då – fantasy och sjuttiotal
Det är intressant att se hur fantasytrenden börjar avta, åtminstone när det gäller intresset för den: så många förvånade sig över Harry Potter-böckernas framgångar och trodde att fantasyn var det som lockade. Men i skenet av det som Trude Hoel, Anne Håland och Anne Charlotte Begnum berättar om läsvaneundersökningarna av gutter på ungdomstrinnet, kan man undra om det inte var just kombinationen av action och humor som drog de flesta läsarna (och i Norge även den oslagbara översättningen!), medan fantasyn följde med ”på köpet”. Jag hade gärna velat se mer reportage och intervjuer i Årboka, för att få utvecklingen sammanfattad mer övergripande, även om jag inser att det vore en omöjlighet. För vem utom en extremt okunnig journalist skulle våga sig på den sortens sammanfattningar? Framför allt forskarna är långt mer noga med att avgränsa sina teser för att inte glida för långt ut på den hala isen av antaganden och generaliseranden, medan författarna begränsas av sitt mer individuella perspektiv.

När jag tänker efter skulle jag nog ha väldigt svårt att skriva motsvarande artikel i Sverige, så jag förstår att man inte gör det i Årboka. Men jag tror att det skulle behövas! Vi är i vår tid så oförmögna att ta det där nödvändiga steget tillbaka och säga något sammanfattande om samtiden. I stället dyker vi närsynt ner i detaljstudier där vi kan verifiera vartenda kommatecken, för att det vi säger ska vara invändningsfritt.
För all del, inget ont om detaljstudier. När de är som bäst fungerar de som små fönster, där vinkeln från det ena fönstret efter den andra så småningom kan summeras till att man får hela bilden klar för sig. Men när de är som sämst sitter de för långt ifrån varandra, och allt man får är enstaka bilder utan sammanhang.

Det är inget problem för Årboka, som i vissa fall ger en sån klar insyn att man jublar. Karin Beate Volds artikel om sjuttiotalets kortlivade barntidning Maurtua är en sådan, en saklig och ändå engagerad historieskrivning om en numera mytomspunnen tid, från en som var med och minns nyanserna. De flesta var ju faktiskt inte rabiata kommunister, det är bara eftervärlden som karikerar dem så. Karin Beate Vold minns vad de ville och hur snett det gick, och beskriver sorgset Maurtuas utveckling från fri och anarkistisk barntidskrift till allt mer programmatisk och uppfostrande. ”Likevel ser jeg klarere i ettertid de politiske sporene, saerlig i reportasjestoffet og saerlig i den siste årgangen.” Jag har aldrig läst en bättre skildring av sjuttiotalet, trots att det har kommit så många.

Det som saknas
Gradvis inser jag att jag saknar en viktig pusselbit – men jag inser att det inte bara gäller Årboka utan hela det barnlitterära fältet och även i Sverige. Vi skriver och forskar om enskilda böcker och upphovsmän, vi för statistik över utgivningen. Vi skriver och forskar och för statistik över hur barn läser.

Det som saknas är ledet mellan bokutgivningen och läsarreaktionerna. Var finns försäljningsstatistiken? Säger utgivningsstatistiken särskilt mycket om vi inte ställer den i relation till vilka böcker som säljer bäst? Säger det någonting alls i läsvaneundersökningarna att barn tycker om tecknade serier, när man inte har en aning om vilka tecknade serier som är populära?

De flesta av oss har nog en slentrianmässig uppfattning om hur bokmarknaden ser ut, och hur böcker säljs. Men den vetenskapliga kartläggningen saknas i stor utsträckning fortfarande.



 
  Web site engine's code is Copyright © 2002 by PHP-Nuke. All Rights Reserved. PHP-Nuke is Free Software released under the GNU/GPL license.
Sidegenerering: 0.020 Sekunder