Velkommen til barnebokkritikk.no
Hjem Kontakt Om barnebokkritikk.no Bestill nyhetsbrev Ressursside Søk
INNHOLD
Anmeldelser
· Bøker
· Scenekunst
· Diverse
· Fag og forskning

Annet innhold
· Artikler
· Barnebokminne
· Debatt
· God, ikke oversatt
· Likt og ulikt

JASSÅ?!?
I forbindelse med anmeldelsen av Knut Linds bok om Muhammed, gjengir vi her Julius Schnorr von Carolsfelds oppgjør med de kristne «Billedstormerne» fra 1840...


BARNEBOKMINNE
Illustratør Jens Kristensen skriver om:


DESSUTEN ...
* Bestill vårt gratis nyhetsbrev.
*Følg oss på FACEBOOK og TWITTER
* Neste oppdatering kommer 14. november.

   Utskriftsformat  Utskriftsformat     Send til en venn  Send til en venn

Helene Ehriander om Astrid Lindgren som forlagsredaktør


ASTRID LINDGREN

FORLAGSREDAKTØR

MED BLIKK FOR GODE BØKER


Astrid Lindgrens kombinerte posisjon som Sveriges største barnebokforfatter og forlagsredaktør for tidens største barnebokforlag er helt unik og svært interessant.

Av Helene Ehriander, universitetslektor i litteraturvitenskap ved Linnéuniversitetet i Växjö


Det som barnelitteraturforskningen i dag litt svevende og diffust pleier å kalle ”den moderne svenske barneboken”, fødtes etter andre verdenskrig da flere av de riktig store barne- og ungdomsbokforfatterne debuterte, deriblant Astrid Lingdren, Lennart Hellsing og Tove Jansson. Rabén & Sjögren var på denne tiden et ungt forlag, som hadde startet sin virksomhet bare noen år tidligere, i 1942, men som tidlig profilerte seg ved å gi ut kvalitetsbøker for barn og ungdom. At forlagets styrket denne profilen, skyldtes for en stor del Astrid Lindgren og hennes dobbeltrolle som forlagets mest betydningsfulle forfatter og redaktør for barnebokutgivelsene. Astrid Lindgren hadde et sikkert blikk for hvordan en god barnebok skulle skrives. Hun hadde til og med evnen til å lese innsendte manus med ”dobbelt blikk”, forfatterens og forlagsredaktørens. Selv om hun ikke hadde noen formulert forlagspolitikk å gå ut ifra, kjente hun alltid igjen en god bok når hun så den, og hun kunne også alltid gi velbegrunnede råd når hun fikk inn et manus som var verdt å utvikle. Astrid Lindgren arbeidet også for at barn- og ungdomsbokforfatternes økonomiske vilkår skulle forbedres og deres verk på alle måter behandles like seriøst som litteratur for voksne.

Forfatter og forlagsredaktør
Astrid Lindgren arbeidet som hovedredaktør på Rabén og Sjögren fra 1946 til 1970, og i denne lange perioden hadde hun ansvaret for forlagets barnebokutgivelser. Allerede da Astrid Lindgren begynte å arbeide i forlaget var hun velkjent som forfatter siden Pippi Langstømpe fort var blitt en kjent skikkelse både blant de entusiastiske barna og de mer avventende, og noen ganger til og med meget kritiske, voksne. Astrid Lindgren hadde en solid sekretærutdannelse bak seg og ble ansett som en svært egnet hjelp av forlagssjefen Hans Rabén. "Det var en spännande utmaning, det lät roligt och dessutom behövde hon pengar!” forteller Marianne Eriksson, Astrid Lindgrens kollega og senere etterfølger på forlaget. ”Hur som helst på hösten 1946, fick Astrid hand om barnboksutgivningen på R & S. ’Om förlagsverksamhet visste jag platt intet’, säger hon själv, ’utom att jag kände igen en bra bok när jag såg den. Eller rättare sagt läste den. Men det var ju bara att sätta igång. Letandet efter bra barnböcker.’” (Eriksson 2001: 80).

Da hun startet sitt virke på Rabén & Sjögren forlag, hadde Astrid Lindgren den verdifulle erfaringen av å stå på ”den andre siden”, forfatterens, og hun visste både hvordan det artet seg å være en prisvinner og å få manuset sitt i retur. I 1944, det samme året som hun mottok andreprisen i Rabén & Sjögrens jentebokkonkurranse med Britt-Marie lättar sitt hjärta og Svenska Dagbladets litteraturpris, skrev hun et følgebrev til Albert Bonners Förlags A/B der hun praktisk talt refuserte sin egen første Pippi Langstrømpe-bok. Dette brevet vitner ikke bare om hennes spesielle humor og slagferdighet, men også om innsikter i hvordan et forlag kan tenkes å resonnere omkring de manusene som flyter inn. I Excelsior! Albert Bonniers förlag 150 år. En jubileumkavalkad i brev fins dette brevet gjengitt i sin helhet og kommentert av Daniel Hjort. Selv Daniel Hjort holder en humoristisk tone når han skriver: ”Att få sig tillsänt sagoböcker, skrivna av fantasibegåvade mödrar, som framhåller att berättelserna gjort stor lycka hos deras barn, tillhör barnboksredaktörens vardag. Som vid all annan manuskriptbedömning gäller det att vara uppmärksam. Någon sällsynt gång kan det komma ett prov av värde. / En hemmafru, en tvåbansmamma på Dalagatan i Stockholm, skickade in en bunt.”.

      Stockholm den 27 april 1944
      Albert Bonniers Förlags A/B

      Inneliggande tillåter jag mig översända ett barnboksmanuskript, som jag med full förtröstan emotser i retur snarast möjligt.

      Pippi Långstrump är, som Ni kommer att finna, om Ni gör Er besvär att läsa manuset, en liten Ubermensch i ett barns gestalt, inflyttad i en helt vanlig miljö. Tack vare sina övernaturliga kroppskrafter och andra omständigheter är hon helt oberoende av alla vuxna och lever sitt liv ackurat som det roar henne. I sina sammandrabbningar med stora människor behåller hon alltid sista ordet.

      Hos Bertrand Russel (Uppfostran för livet, sid. 85) läser jag, att det förnämsta instinktiva draget i barndomen är begäret att bli vuxen eller kanske rättare viljan till makt, och att det normala barnet i fantasien hänger sig åt föreställningar, som innebära vilja till makt.

      Jag vet inte, om Bertrand Russel har rätt, men jag är böjd för att tro det, att döma av den rent sjukliga popularietet, som Pippi Långstrump under en följd av år åtnjutit hos mina egna barn och deras jämnåriga vänner. Nu är jag naturligtvis inte så förmäten, att jag inbillar mig, att därför att ett antal barn älskat att höra berättas om Pippis bedrifter, det nödvändigtvis behöver bli en tryck- och läsbar bok, när jag skriver ned det på papperet.

      För att övertyga mig om hur det förhåller sig med den saken, överlämnar jag härmed manuskriptet i Edra sakkunniga händer och kan bara hoppas, att Ni inte alarmerar barnavårdsnämnden. För säkerhets skull kanske jag bör påpeka, att mina egna otroligt väluppfostrarade små gussänglar till barn inte rönt något skadligt inflytande av Pippis uppförande. De ha utan vidare förstått, att Pippi är en särling, som ingalunda kan utgöra något mönster för vanliga barn.

      Högaktningsfullt
      Astrid Lindgren
      (Hjort 1987: 501f)


    Forlagets refusjonsbrev ble skrevet 20. september. Det er ikke undertegnet, men det innholder standardformuleringer om at de gjerne skulle ha gitt ut boken og at ”manuskriptet har därför fått vandra runt inom förlaget för läsning” og at de har allerede kjøpt inn manuskript for hele 1945 og 1946 og at ”redan nu binda oss för 1947, det vill vi inte.” Brevet avsluttes med: ”Manuskriptet är mycket originellt och underhållande i all sin otrolighet och vi beklagar verkligen att vi inte skall kunna åtaga oss utgivandet. Vi återsänder det samtidigt med detta brev som assurerat postpaket.”(ibid.). Sånne fraser kom Astrid Lindgren selv til å benytte seg av da hun noen år senere var nødt til å refusere forfatteres innsendte manus. Boken om Pippi Langstrømpe ble omarbeidet og senere utgitt av Rabén & Sjögrens forlag i 1945.


    Astrid Lindgren ble med sitt sikre blikk og vennlige personlighet en uvurderlig ressurs når det gjaldt å knytte nye forfattertalenter til Rabén & Sjögren, og man kan ikke se bort fra hennes egne erfaringer som forfatter samt hennes engasjement og meninger om barnelitteratur når man ser skinnet av denne barnelitteraturens gullalder. Et av forlagets midler til å komme i kontakt med nye talenter på var de hyppige konkurransene hvor Astrid Lindgren var med og formulerte forlagets ønskemål, inngikk i juryen og tok et stort ansvar. At Astrid Lindgren var skikket som forfatter, er nok alle seg bevisst, men altfor få kjenner til den store innsatsen hun gjorde som redaktør, og enda færre aner hvordan hennes råd og kommentarer har formet de store svenske barnebokforfatterne i minst 25 år. Ved å studere de brevene som fins bevart går det an å få et utmerket bilde av hvordan Astrid Lindgren arbeidet, hvilket syn på barnelitteratur hun representerte og hvilken oppfatning hun hadde om hvordan gode barnebøker skulle være. Å sitte på begge sidene av bordet var ikke problematisk for henne, og hun hadde en slags selvfølgelig hjelpsomhet og velvilje hvor det endelige målet var at så mange barn som mulig skulle få tilgang til så god litteratur som mulig.

    Til sammen fins det bevart omtrent 300 brev som vitner om hvordan Astrid Lindgren arbeidet som forlagsredaktør, og som forfattere og slektninger av avdøde forfatter har gitt meg tillatelse til å bruke; det er brev både til Astrid Lindgren i egenskap av forlagsredaktør og brev fra Astrid Lindgren. Jeg har i mange år samlet på disse brevene, og i min pågående forskning undersøker jeg så vel Astrid Lingdrens rolle som forlagsredaktør og den tiden hun var virksom i. Forlaget Rabén & Sjögren har ikke et ordnet brevarkiv, men det har likevel gått an å finne vesentlig materiale der. Astrid Lindgren tok sjelden kopier av sine brev, men det fins forfatter og slektninger til avdøde forfatter som har spart på brev, og det fins en del forlagskorrespondanse i Astrid Lindgrens arkiv i det Kungliga Bibliotekets handskriftsamling, som omfatter 150 hyllemeter og er en av de største samlingene som noe enkelt svenske har etterlatt etter seg. I 2005 kom dette arkivet på UNESCOs ”Memory of the World Record”.

    En av de mest interessante brevvekslingene er den mellom den finlandssvenske forfatteren Kai Söderhjelm (f. 1918 i Helsingfors – d. 1996 i Göteborg). Kai Söderhjelm og Astrid Lindgren hadde brevkontakt i over 25 år og Kai Söderhjelm skrev alle sine brev til Astrid Lindgren med blåpapir, slik at denne brevsamlingen er komplett med både hans egne brev og Astrid Lindgrens brev.

    Forfatternes vilkår
    Ulla Lundqvist tar i boken Tradisjon og fornyelse. Svensk ungdomsbok från sextiotal til nittiotal opp ungdomsbøkenes trendfølsomhet, som hun anser beror på ”den uppfostringsambition som nästan alltid ligger på lur i böcker för unga [och som] tenderar att göra just ärendet så tydligt att de estetiska kvaliteterna lätt tilldelas en mindre viktig roll”(Lundqvist 1994: 36). Astrid Lindgren ga aldri avkall, verken som forfatter eller forlagsredaktør, på de estetiske kvalitetene, og der er min oppfatning at hun var svært bevisst hvordan en barne- eller ungdomsbok skulle se ut, og at hun ikke snudde kappen etter vinden. Hun så den enkelte bokas kvaliteter istedenfor en gang for alle å ha gjort seg opp en bestemt oppfatning om hvordan en god barnebok skulle skrives.

      Till andra frågor som en barnboksförfattare kan få höra är denna, den vanligaste av alla: Vad fordras av en bra barnbok, hurdan ska den vara? Såvitt jag vet frågar ingen: Hurdan ska en bra roman vara? Hurdan ska bra lyrik vara? Romanförfattare och poeter får skriva av hjärtans lust utan några föreskrifter. Men hur en bra barnbok ska vara, det vill man ovillkorligen veta och ha recept på. Jag kan inte fundera ut något annat svar än detta: Den ska vara bra! Om den är det, så märks det, och det beror i så fall inte på att författaren har försökt följa något recept för tillverkande av bra barnböcker. Recept finns det, men den författare som ivrigt sticker fingret i vädret för att känna varifrån opinionsvinden blåser, åstadkommer bara likgiltiga eller dåliga böcker som inte har mycket med konst att skaffa. Dessutom löper han risken att opinionen växlar, innan hans bok ens har hunnit lämna tryckpressarna. För så fort kan det svänga, så fort ändrar sig recepten. (Lindgren 2007: 88f)


    Forfatternes vilkår ble diskutert flittig i ulike sammenhenger i forbindelse med at Sveriges Ungdomsförfattareförening ble dannet i 1947 og kjempet for bedre vilkår for sine medlemmer i de påfølgende årene. I slutten av 1953 og begynnelsen av 1954 ble det i avisene ført en debatt ledet av foreningens formann Harald Victorin om prisen på barnebøker, forfatterhonorarer, muligheten til stipender og om vurderingen av barne- og ungdombøker i det hele tatt. I Arbetaren 23. januar 1954 står det en artikkel under overskriften ”Ungdomsförfattarna undrar – måste vi tigga oss fram?”. Artikkelen er illustrert med et portrett av Astrid Lindgren og billedteksten lyder: ”Astrid Lindgren: Rabén & Sjögren har verkligen sökt göra något för att förbättra ungdomsförfattarnas position.” Signaturen Gripen sammenfatter hva diskusjonen går ut på: ”Vad ungdomsboksförfattarna vill är helt enkelt att söka få till stånd bättre levnadsvillkor och därmed bättre arbetsvillkor. Resultatet bör bli bättre ungdomsböcker. Samtidigt som standarden på ungdomsböcker stiger ökar också chansen till en behövlig rensning i u-bokfloden. Där rinner alltför många kloaker ut, samvetslösa förlag spyr ut rena smörjan."

      Till de förlag som verkligen sökt påla i träsket hör Rabén & Sjögren som förra året avsatte 14.000 i förlagsstipendier, halva summan till u-författare. Detta berättar ”Pippi Långstrump”, Astrid Lindgren, litterär konsulent på förlaget. Denna upplysning är också en av de sällsynt få positiva som stått att erhålla.
      – Nog har ungdomsförfattarna i stora stycken varit missgynnade, och deras aktion är behjärtansvärd. Kvarstår dock det faktum att också andra författare, på några lysande undantag när, har det ganska illa ställt med ekonomin. Än så länge. Vi får väl önska en förbättring på alla håll – där förbättringar behövs, slutar fru Lindgren.
      Men än så länge – att skriva för ungdom (och ”snickare”) lönar sig inte. Det räcker i varje fall inte som nummerbricka i stipendiekön. Där trängs bara ”riktiga” författare. Statligt erkända och subventionerade författare vilka inte endast är litterära i ordets verkliga betydelse utan också haft klokskapen att välja rätt forum för sitt plit, d.v.s. den övriga delen av mänskligheten – över 18 år och uppåt. (Arbetaren 23.1.1954)

    Astrid Lindgren representerer to ulike interessegrupper, men er så klok og innsiktsfull at hun vil gjøre det beste for sine forfatterkolleger nå som hun har den posisjonen hun har. Hun møter daglig sine kolleger og får høre om deres arbeidsvilkår og økonomiske nød, noe som gjør at hun godt forstår at de må være trygt forsørget for å kunne skrive i ro og fred og dermed skrive bedre bøker. Hun balanserer mellom sine ulike roller og forsøker ut ifra de økonomiske kalkyler hun og forlaget gjør, å gi forfatterne en så rettferdig del av gevinsten som mulig. Astrid Lindgren hørte til de første som krevde samme kvalitet på en barnebok som på en bok for voksne og samme vilkår for en barnebokforfatter som for en voksenbokforfatter, uansett hvilken rolle hun befant seg i. Hennes synsmåte har preget holdningen til barne- og barnelitteratur på flere nivåer og bidratt til å utvikle et seriøst og litterært syn på bøker for barn.

    Forlagsarbeidet
    Blant forfatterne som fikk sin debutbok utgitt etter å ha sendt inn manus til en konkurranse om beste barnebok utlyst av Rabén & Sjögren, var Gunborg Wildt (f. 1919). Det fins i Gunborg Wildhs eie tre brev skrevet av Astrid Lindgren i egenskap av forlagsredaktør, og disse er på flere måter typiske for hvordan Astrid Lindgren lokket frem det beste hos kommende forfattere og forfatterkolleger og i deres manus innenfor de betingelser og økonomiske rammer hun hadde å rette seg etter. Det første brevet er skrevet i 1962, året før boken Babiella ble publisert. Manuset som var sendt inn til konkurransen, vant ingen pris, men både Astrid Lindgren og juryen oppdaget at det her fantes et manus hvor det var verdt å legge ned både tid og krefter. Allerede i det første, ganske korte brevet, har Astrid Lindgren fullstendig klart for seg hva som må gjøres for at de skal kunne gå videre med manuskriptet på forlaget. Det må tilpasses bedre til barneleseren, og omfanget må skjæres ned:

      Kära Fru eller Fröken Wildh, jag vet inte vilket!
      Däremot vet jag att ni har skrivit ett mycket tjusigt manuskript för vår tävling om bästa barnbok. Det är känsligt och vackert och doftar svensk skärgård lång väg. Möjligen tyckte juryn att det var en bok mera om barn än för barn, det var en av invändningarna. Den andra invändningen gällde omfånget. Det här manuskriptet är för långt för en barnbok och många episoder är för likartade. Den skulle vinna i hög grad på en kraftig koncentration. Det överblivna materialet kunde sen kanske användas till en ny bok om Babiella. En koncentrerad Babiella-bok ville vi mycket gärna köpa och ge ut. Jag vore tacksam om ni ville överväga detta och skriva en liten rad till mig, eller ringa, så att vi fick talas vid. Jag behåller manuskripetet här så länge. (Brev fra Lindgren til Wildh 4.3.1962).

    Tonen er oppmuntrende, og en kan ane at Astrid Lindgren nå har lest så mange manus at hun faktisk vet ved seg selv at dette er en kommende forfatter og et manus som det med stor sannsynlighet kommer til å bli noe av.

    Astrid Lindgren var en omsorgsfull, oppriktig og svært seriøs redaktør som alltid hadde barneleserens beste for øynene. Hun er klarsynt og gir svært gode begrunnelser når hun anbefaler endringer i forfatternes manus. De aller fleste forfattere takker henne for den hjelp hun har gitt dem, selv om de kanskje til å begynne med kjenner seg såret over at manuskriptet deres ikke var riktig så godt som de trodde da de sendte det inn. Noen ganger har Astrid Lindgren synspunkter på detaljer, som at en dialog lyder unaturlig eller at en person som først skildres på en måte siden sier noe som ikke passer i hans eller hennes munn, men som oftest grunner oppfatningene seg i manuskriptet som helhet.

    Et interessant eksempel utgjør den bevarte korrespondansen mellom Kai Söderhjelm og Astrid Lindgren om et manus som Astrid Lindgren refuserte men som seks år senere fikk en hederlig omtale i en konkurranse på Bonners hvor manuskriptet var blitt sendt inn under pseudonymet Jonas Bergman. Til en konkurranse som Rabén & Sjögren avgjorde våren 1955 hadde Kai Söderhjelm, under pseudonymet Kalle Kivopuisto, sendt inn manuset til Aldrig kom den sommaren, en bok om den finske vinterkrigen i 1940, som hadde en ganske innfløkt og eksperimenterende litterær konstruksjon med rammefortelling, metafiksjon og dessuten to brødre med samme navn og lignende utseende. Astrid Lindgren skriver til Kai Söderhjelp og forklarer at det er en pine for henne å måtte skrive og ”att sitta och uttala mig om ett verk som en annan människa har lagt ner så mycket av sin själ i, så mycket tid, så mycket arbete, så mycket intresse” (Brev fra Lindgren til Söderhjelm 6.1.1955). Detaljert forteller hun senere i brevet om manuskriptets skjebne mens det ble lest av konsulenter, jury og til sist av henne selv, og hvordan ingen har funnet det passende til å gis ut som ungdomsbok.

      Det finns inget verkligt objektivt omdöme här i världen, allra minst om böcker. Vi dömer alltid bara efter de mycket subjektiva intryck vederbörande bok ger oss personligen. Därför har jag alltid ansett, att författaren inte ensam åstadkommer de själsliga fenomen som uppstår hos läsaren vid läsningen av hans bok. Läsaren hjälper i hög grad till att skapa. Men ibland vägrar läsaren att engagera sig som han borde, och då sitter författaren där med en bok, som han kanske har skrivit med sitt hjärteblod och som han själv inte ser några fel hos och han kan ändå inte få läsaren att ”samarbeta” som han borde.

    Denne vurderingen er helt på linje med hennes uttalte og svært tidlige synspunkt om at leseren er medskaper til verker. Videre mener Astrid Lindgren at hun ikke har noe imot at det er en ungdomsbok om krig, men at det er måten å fortelle om krigen som hun protesterer mot. Det fins i følge henne ingen dypere personskildring, krigen berører ikke ettersom leseren får ”författarens syn på ungdom och krig nästan till övermått” mens han har glemt å gi de unge leserne en skikkelse å identifisere seg med. Astrid Lindgren gir utførlige eksempler og påtaler til og med at boken har for lite dialog for en ungdomsbok, og at den i det alt vesentlige savner spenning. Hun foreslår en omarbeiding i jeg-form og ber Kai Söderhjelp å skrive en morsom bok ettersom han har bedre forutsetninger om han bruker sin humor. Da Kai Söderhjelm får brevet dagen etter, svarer han i en oppgitt tone at han innser det riktige i kritikken og er takknemlig over at Astrid Lindgren skriver et så utførlig refusjonsbrev, men at han ikke har tenkt å tilpasse seg eller omarbeide sitt manus ( Brev fra Söderhjelm til Lindgren 2.6.1955). ”Tack för brev igen och för att du är så orimligt snäll och skriver. Det enda tråkiga är, att nu kan man aldrig skälla på ’förläggare’ mer, för du är just som en förläggare skall vara, om man nu får kalla dig förläggare, för mig hade det nästan blivit ett skällsord,” skriver Kai Söderhjelm igjen en uke senere ( Brev fra Söderhjelm til Lindgren 12.2.1955).

    Kai Söderhjelm har i sin Hellre kärled än krig videre slått fast Astrid Lindgrens betydning for ham personlig og for hele den svenske barnelitteraturen i disse viktige årene.

      Under mer än tjugo år var det hon som vägledde och rådde mig, tog hand om mina böcker och var ett ständigt stöd. Jag har kanske redan sagt det flera gånger, men hennes stora insats som förläggare får inte glömmas bort inför hennes ännu större som författare. Det är hon som på alla sätt fört fram svensk barnlitteratur till en viktig och välkänd gren av litteraturen. ( Söderhjelm 1991: 195).

    Som forlagsredaktør var Astrid Lindgren fullstendig egnet, diplomatisk og ydmyk i forhold til forfatterne, som jo faktisk også var hennes kolleger.

    Litteratur

    Arbetaren den 23. januar 1954.
    Eriksson, Marianne,”En bra bok ska vara bra” i Allrakäraste Astrid. En vänbok till Astrid Lindgren, Rabén & Sjögren, Stockholm 2001.
    Hjort, Daniel, Excelsior! Albert Bonniers förlag 150 år. En jubileumskavalkad i brev, valda och kommenterade av Daniel Hjort under medverkan av Håkan Attius, Bonnier, Stockholm 1987.
    Lindgren, Pippi Långstrump, Rabén & Sjögren, Stockholm 1945.
    Lindgren, Astrid, "Varför skriver man barnböcker?" i Det gränslösaste äventyret, Eriksson & Lindgren, Stockholm 2007, s 88f. Först publicerad i Svensk litteraturtidskrift, nr 4, 1983.
    Lundqvist, Ulla, Tradition och förnyelse. Svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal, Rabén & Sjögren, Stockholm 1994.
    Söderhjelm, Kai, Hellre kärlek än krig, Rabén & Sjögren, Stockholm 1991.

    Oversatt av Inger Østenstad



 
  Web site engine's code is Copyright © 2002 by PHP-Nuke. All Rights Reserved. PHP-Nuke is Free Software released under the GNU/GPL license.
Sidegenerering: 0.020 Sekunder